Det kurrar i magen – vem är det egentligen som gnäller?

Kurr – varifrån kommer det här ljudet?

Kuuurr—

Mitt i att jag tuggade på mitt mellanmål hördes ett konstigt ljud nånstans ifrån.

Jag tittade hit och dit. Men det är ju bara jag i rummet?

Så hördes det igen, kurr. När jag lade handen stilla mot magen var det precis där.

Det lät som om någon grät inne i min mage.

Det gör inte ens ont, så varför låter det så? Kanske rullar mellanmålet jag nyss åt runt där inne?

Jag är ju en sån som inte kan låta bli när jag blir nyfiken. Så jag bestämde mig för att själv hitta vem som låter.

Liten som en ärta, in i magens labyrint

I WAGZAK JUMP tittade jag på "Den bubblande resan genom magen".

Växtdoktorn Ppuri vinkade glatt. "Hej, lilla upptäcktsresande! Idag ska vi krympa till storleken av en ärta och utforska magens labyrint."

En ärta? Det kändes verkligen som att kroppen krympte, och så snurrade allt framför ögonen—

När jag kom till sans stod jag framför en lång, hal rutschkana.

"Ppuri, det kurrar hela tiden i min mage. Jag kom hit för att jag vill veta vad det är."

Ppuri bara log brett. "Då följer vi ljudet nedåt. Vägen maten tar är ju samma väg som ljudet kommer ifrån."

Detektivleken för att spåra ljudet börjar nu.

Ledtråd ett – i munnen krossas maten och blir mjuk

När jag tittade upp såg jag jättestora tänder som tuggade sönder maten med ett knastrande.

"Det allra första steget i matsmältningen är att tänderna krossar maten i små bitar," berättade Ppuri.

Tungan rullade också runt maten hit och dit och blandade den med saliv.

När saliven nådde maten blev det som var hårt allt mjukare och tjockare.

"Maten måste bli så här mjuk för att lätt kunna glida ner för rutschkanan," sa Ppuri, och jag nickade.

Men det var konstigt. Här hördes bara tuggljud, inte alls det där kurret från tidigare. Den som låter måste finnas längre ner.

Ledtråd två – ner för rutschkanan som är matstrupen

Gulp. I samma stund som maten sväljdes drogs vi också med.

Ett smalt och långt rör fortsatte som en rutschkana, och det här är visst matstrupen.

Det är vägen som förbinder munnen med magsäcken.

"Aaah, det går alldeles för fort!" Jag sträckte upp händerna och for nedåt.

Röret böljade fram och tillbaka och knuffade oss nedåt. Så coolt!

Längst där borta syns något som ett stort rum. Ppuri pekar. "Vi är nästan framme vid magsäcken!"

Ledtråd tre – magsäcken vrider sig, äntligen fick jag tag i ljudets svans

När jag klev in i magsäcken var hela väggen full av skrynkliga veck.

"Titta på väggen här, den är alldeles böljig!" När jag blev förvånad förklarade Ppuri.

"När det inte finns någon mat ligger vecken hopvikta, men när maten kommer in vecklar de ut sig. Då kan den bli mer än tjugo gånger större."

Och mycket riktigt, när maten kom in vecklades vecken ut och rummet blev mycket större. Magsäcken kan ändra sin storlek precis som den vill.

Just då böljade det under våra fötter, och taket böljade. Hela magsäcken började vrida och vända sig.

"Aaah, Ppuri! Magsäcken tänker visst äta upp oss!"

Ppuri skrattar gott. "Var lugn, det är magrörelse. Magsäcken vrider och vänder sig för att blanda magsaften och maten jämnt."

Magsaften som sipprade ut ur väggen blandar sig med maten, och den här magsaften dödar elaka bakterier i maten och hjälper också till med matsmältningen.

I samma stund ekade det välbekanta ljudet kuuurr— från alla håll.

Just det, det är det här! Det ljud jag hörde i magen tidigare!

Det var ljudet som uppstod när magsäcken flitigt vred och vände sig. Äntligen fick jag tag i den som låter!

Ljudet kom inte bara från ett ställe – den oändligt långa tunntarmen

Vi följde med maten som var väl blandad med magsaft och fortsatte ner längs nästa väg.

Men den här vägen, det syns inget slut.

"Ppuri, hur lång är den egentligen?" Det slingriga, böjda röret fortsatte utan slut.

"Det här är tunntarmen. Om man räter ut den och mäter är den fem gånger så lång som en människa är lång." Fem gånger – jag fick haka i golvet.

Och så började den här tunntarmen också vrida och vända sig precis som magsäcken. Det kurrar igen!