Didi möter den ena efter den andra djuren och växterna som behöver hjälp i skogen.
Varje gång hon vill hjälpa dyker det plötsligt upp en vägkorsning — den ena vägen hjälper på riktigt, den andra gör det bara svårare för vännen.
Vilken sida ska man välja för att vara en riktig naturväktare? Och i slutet löses också hemligheten med den där sköldpaddan med röda öron som Didi såg på morgonen.
Röda öron vid dammen — får det vara så?
Jag gick förbi kvartersdammen, och där låg en sköldpadda och solade på en sten.
Vid öronen löpte ett tydligt rött streck. En så stark färg!
Hon var så söt att jag stannade länge och tittade, men något inom mig kliade hela tiden.
I vår damm har det alltid bara funnits sköldpaddor med fina runda skal.
Men den här rödörade vännen … varifrån kommer hon egentligen?
Ska jag ta hem henne och sköta om henne? Eller låta henne vara? Jag visste verkligen inte vad som var rätt.
Som tur var hade jag något med mig. Jag öppnade lektionen „Ekosystemets väktare som vårdar naturen” i WAGZAK JUMP.
Mitt i skogen — plötsligt en vägkorsning!
Jag dök rakt in i skärmen, och framför ögonen öppnade sig en riktig skog.
Träd, en damm och små djur som sprang omkring i gräset.
Från och med i dag är jag ekosystemets väktare som ska ta hand om skogen.
Men för varje steg jag tog dök det upp en vägkorsning under fötterna.
På ena sidan en grön pil, på andra sidan en röd.
„Vilken väg hjälper egentligen?” Varje val visar vad som händer. Hu, jag darrade!
Första vägkorsningen — björnen med fastsittande tass
Djupt inne i skogen mötte jag en stor björn med ett vitt halvmånemärke på bröstet.
Det är en asiatisk svartbjörn. Han bor i koreanska berg och det finns så få kvar att vi måste skydda honom.
Men han kunde inte röra tassen och jämrade sig svagt. När jag tittade närmare såg jag att något snörliknande satt hårt runt tassen.
Det var en snara — en fälla som någon i hemlighet ställt ut i skogen för att fånga djur.
Då, vägkorsningen. Vilken sida?
Röd väg — det är läskigt, så jag låtsas att jag inte ser och går förbi.
Björnen sitter kvar fast och jämrar sig. Den skadade tassen gör allt mer ont. Nej, så här går det inte.
Grön väg — „Vänta lite, jag tar bort den åt dig!” och försiktigt löser jag upp snaran.
Utan att tveka valde jag grönt!
När jag försiktigt lindade av snöret drog björnen ut tassen och vandrade lugnt ut på gräset.
Utan en enda skada! Pust, en sten föll från mitt bröst.
Kanske menade den som satte ut snaran inte heller riktigt illa. Men bergen är ju djurens hem.
Och i det hemmet får man inte lämna farliga fällor — det vet jag nu också. Björnen, vad skönt att du är trygg!
Andra vägkorsningen — en handfull ekollon
Lite längre fram låg det massor av ekollon på skogens marken.
En herre samlade in dem handfull efter handfull i en påse. Han tyckte säkert att de var fina och ville ta med dem hem.
Bredvid honom stod en ekorre och försökte få in ett ekollon i munnen, men trippade bara oroligt med tassarna.
Och så en vägkorsning igen. Vilken sida?
Röd väg — de är ju söta, så jag fyller mina fickor.
Då försvinner vintermaten för ekorrarna och vildsvinsvännerna. Någon vän får gå hungrig. Nej, så blir det inte.
Grön väg — ekollonen får ligga kvar och jag njuter av dem bara med ögonen.
Jag tryckte bestämt på grönt!
„Snälla herrn, ekollonen är vintermat för djurvännerna.” Jag berättade lugnt, och herren sa: „Oj, jag visste inte det. Jag höll på att ta djurens mat” — och lade tillbaka ekollonen försiktigt.
Herren var inte elak — han visste bara inte. Så snart han fick veta slutade han direkt.
Ärligt talat har jag också ibland velat ta hem en fin kotte. Men nu gör jag inte det. För oss är det en liten frukt, men för någon annan en hel måltid.
Tredje vägkorsningen — kakan som ges av kärlek
På väg ut ur skogen såg jag att någon räckte fram en kaka till en ekorre.
„Den är ju så söt~” sa hon med ett brett leende, och den känslan förstod jag. När jag ser något sött vill jag också dela med mig direkt.
Men då dök en vägkorsning upp igen. Vilken sida?
Röd väg — jag ger också en kaka bredvid.
När djuret vänjer sig vid smaken av människomat glömmer det sakta hur det själv letar föda. Då blir det svårt att klara sig själv. Oj, det här var alltså inte att hjälpa?
Grön väg — jag stoppar tillbaka kakan och tittar bara stilla på avstånd.
Jag smög försiktigt åt det gröna hållet.
„Om man ger mat blir det bara svårare för dem. Att se på lite längre bort är allra bäst.” Jag sa det mjukt, och personen svarade: „Oj då, det finns alltså andra sätt att tycka om någon” — och stoppade tillbaka kakan.
Att verkligen bry sig är inte att gå nära, utan att stå kvar lugnt på avstånd och se på. Hihihi, att tycka om kan göras på flera sätt.
