Didi flyger med sångsvanen Goni när han ger sig av för att övervintra någonstans där det är varmare.
I våtmarken Eulsukdo, där floden möter havet, tittar hon stilla på vem som bor där och vad människorna gör för alla dessa vänner.
Till sist tar hon farväl av varelserna på leran — det här är Didis observationsdagbok från sin resa med flyttfåglarna.
Innan det blir ännu kallare — iväg!
I snön slog en stor fågel kraftigt med vingarna — och jag lyfte genast bredvid honom.
Under fötterna är allt helt snövitt. En kyla där det känns som att om man bara andas ut, så fryser luften till på en gång.
„Hej! Jag heter Goni. Äldste sonen i sångsvansfamiljen." Fågeln bredvid hälsade glatt.
Goni har i år för första gången tagit över efter sin pappa, som gick i pension förra året, och leder familjen på vinterresan som ny ledare. Första gången som flockledare! Man kunde se hur axlarna spände sig av stolthet.
„Här uppe på tundran är det för kallt för att övervintra. Vi flyger till varma Eulsukdo. Åååh, innan det blir ännu kallare — skynda på, kom nu!" Så fort Goni ropade det, gick vingslagen snabbare.
I dag smiter jag med på den här vinterresan. För följer jag Goni, så får jag se ön som de säger ligger längst nere i floden.
Längs vägen mötte vi en gräsandsfamilj
När jag stiger upp ovanför molnen är hela himlen full av fåglar.
Inte bara sångsvanar. Fåglar vars namn jag inte ens känner till flyger på rad, alla flitigt med vingslagen åt samma håll.
„Titta! De flyger allihop till Eulsukdo för att övervintra." Goni pekar med vingen åt sidan.
Sedan ropar han med en glad röst: „Hej gräsanden! Det var ett tag sen!"
Gräsanden som flyger bredvid vänder på huvudet. „Åå~ Goni, hur har du haft det? Du har blivit flockledare! Grattis!"
„Haha, tack. Vi får ha en bra vinter tillsammans den här gången också." Goni ler lite blygt, och bara av att se det blir det varmt inombords.
En första resa känns liksom tryggare när en vän flyger bredvid. Jag blev själv på extra gott humör och flaxade ännu kraftigare.
Där floden möter havet sägs det bli en ö
Gonis lillebror smyger tätt intill storebrodern och frågar: „Storebror, vad är det för ställe, det där Eulsukdo som vi flyger till?"
„Det är en ö vid mynningen av Nakdongfloden. Floden börjar uppe i Gangwon-do, rinner långt långt nedåt och möter havet i söder just där."
Jag spetsar också öronen. En flod som möter havet — hur ser ett sådant ställe egentligen ut?
„När flodvatten har runnit länge, börjar det så småningom flyta långsammare. Då sjunker jorden och sanden som vattnet bär med sig långsamt ner och lagras. Det här bygger lager på lager upp en ö — det är just det de kallar Eulsukdo." Goni pekar med vingen neråt.
En ö som floden själv byggt av jord!
Det är ett ställe där sötvatten och saltvatten blandas, så där bor olika varelser man inte ser någon annanstans.
„Va? Storebror, är det den där ön kanske?" frågar lillebrorn med uppspelt röst.
„Ja! Vi är snart framme. Där är Eulsukdo." Innan Goni hinner prata till slut, dyker en grön ö upp under fötterna. Oj, mitt i floden, helt på riktigt!
Jag tittade stilla på vem som bor i våtmarken
När vi landar på ön blir Goni alldeles upprymd. „Det finns en anledning till att flyttfåglar älskar det här stället. Våtmarken är välskyddad, så det finns verkligen massor av mat!"
Massor av mat? Jag blev så nyfiken på vem som egentligen bor här att jag inte kunde hålla mig.
I appen WAGZAK JUMP tittade jag på „Resa till våtmarken". Jag ville se varelserna i lerstrand och vid vattnet på närmare håll.
Först tar Goni med mig till en lite buskig plats. „Det här är saemseom-maejagi. Där floden möter havet växer den så här, i klungor."
När Goni petar undan lite jord med näbben hänger det runda klumpar vid rötterna. Som potatis eller sötpotatis, lika runda och knubbiga.
„De här rotknölarna är det allra godaste vi sångsvanar vet." Goni smackar med näbben på ett sätt som får det att se så väldigt gott ut.
Härnäst kommer musslorna. Goni pekar lätt på en tunn mussla. „Det här är ttijogae. Skalet är mycket tunnare än hos andra musslor, så vi kan lätt knäcka det. Det är ett verkligt tacksamt skafferi för oss!"
Bredvid den ligger en tjockare mussla. „Den här är baekhap. En vanlig mussla hos oss i Korea, och vid Nakdongmynningen finns det också gott om dem."
Det Goni säger sedan kommer som en överraskning. Skalen på baekhap används också till att göra de vita stenarna i spelet go. Att ett musselskal blir en spelpjäs — så märkligt, så märkligt.
Plötsligt skjuter något fram i sidled över den leriga marken. En krabba! Goni säger: „Den heter chilge. Den gräver hål i leran och bor i dem."
Jag försöker komma närmare, men så fort chilge får syn på mig — vips, ner i hålet! Så blixtsnabbt att han försvinner på ett ögonblick.
